Ingemar Fries på besök

Ingemar Fries

Söndag den 18 mars var det distriktsmöte vid Kolbodagården, söder om Kalmar, och gästföreläsaren var Sveriges främsta expert inom biforskning, Professor Ingemar Fries från Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala. Efter tid för diskussion och inköp av redskap hos Kennerth Fransson fick cirka 50 deltagare från hela distriktet plocka från Kolbodagårdens välsmakande lunchbuffet.

Efter lunch var det dags att lyssna på Ingemar som talade kring temat Bihälsa – hur fungerar sjukdomar i bisamhället?

Han förklarade först att bin är odugliga som individer och fungerar bara som samhälle. Bin tillhör gruppen superorganismer där samhället är viktigare än individen. Sjukdomar i superorganismer har helt olika mönster än hos andra djur.

Det finns tre sätt som honungsbin fortplantar sig:

• Jungfrufödsel (parthenogensis)
• Sexuell fortplantning (drottning med drönare) 
• Superorganismen fortplantar sig genom att dela på sig (svärmning) 

Svärmning är alltså nödvändig för artens överlevnad och biodling komplicerar saker genom att förhindra just svärmning.

Alla sjukdomar som drabbar bin kan överföras via vuxna bin. Det finns två sätt för en patogen att sprida sig: vertikal överföring från generation till generation och horisontell överföring mellan individer inom samma generation. Patogener som sprider sig horisontellt inom t ex ett bisamhälle sprider sig på ett aggressivt/virulent sätt och brukar leda till stor dödlighet medan vertikal spridning inte normallt leder till dödlighet. Felflykt och röveri är de naturligaste metoderna för spridning av horisontella sjukdomar. Sådant förekommer bland vilda bin men inom biodling ser vi mer felflykt och röveri samt överföring via byte av ramar. Horisontell överföring förekommer mest inom biodling med allvarliga konsekvenser medan vilda bin drabbas mer sällan eftersom vertikal överföring sällan leder till dödlighet.

Människans avel av husdjur har reducerat den biologiska variationen med risk för att förlora den naturliga resistensen hos djuret. Genetisk variation är extra viktig för just honungsbiet. Det största problemet är just biodlingen. Vi biodlare väljer de anlag som passar oss i stället för att gynna genetisk variation. Vi vill ju ha särskilda sorter som inte svärmar och är kakfasta men genom att göra det försvagar vi våra bin. Som tur är har vi fortfarande vilda bin. Tambin har mycket mer sjukdomar än vilda.

 Till sist gav Ingemar de viktigaste stegen mot långsiktigt bättre bihälsa:

• Minska horisontell smittspridning mellan samhällen 
• Bevara hög genetisk variation 
• När avel bedrivs, öka binas utrensningsiver 
• Bekämpa varroakvalster (lagom effektivt)