När började du med biodling?
Det var i slutet av 50-talet när en svärm landade på en enbuske hos oss. Pappa och jag fångade in svärmen genom att sätta en halmkupa på enbusken och sedan tog vi in den i källaren. Familjen hade ingen erfarenhet med bi men vi bestämde oss att behålla svärmen. Vi hade dem i halmkupan och vi tyckte att det skulle bli varmare för bina om vi satte kupan i vinden under vintern. När våren kom hittade vi en massa bi i fönstret och många döda på golvet. De skulle ju ut och rensa sig men det blev tvärstopp. Det blev en första lektion i praktisk biodling!
Hur gick det sedan?
Sedan fick vi köpa redskap av en äldre biodlare som skulle lägga av och det blev snart 8 samhällen. Vi anpassade utrustningen allt eftersom och snickrade ihop en del egna lösningar. Senare gick jag på kurs för att lära mig biodling ordentligt. Som mest hade jag och brorsan cirka 20 samhällen i Kalmar och Vissefjärda. Idag har ja kvar 4-5 samhällen i trädgården. När man har passerat 80 år får man begränsa sig!
Vad är den största förändringen du har märkt inom biodling?
Bina är mycket snällare idag. När jag började var de inte alls trevliga! Även den minsta störningen kunde leda till ett anfall och flera stick. Jag hade aldrig kunnat ha bikupor i trädgården med de bi vi hade på 50- och 60-talet. Införseln av Buckfastbin och mer konsekvent drottningsodling har gett oss snälla bin.
En annan skillnad var att vi inte sålde mycket honung för 50 år sedan. Det var mest för egen konsumption. Det är bara de senaste 20-30 åren då man har kunnat sälja honung på ett organiserat sätt.
Vad är det bästa med biodling?
Man kan inte låta bli helt enkelt! Hela processen är fascinerande och man lär sig hela tiden.
Bild och text A. Creelman
