Vår ordförande Erik Olsson har många års erfarenhet inom biodling och här kommer några minnen och reflektioner.
Mitt namn är Erik Olsson, en bigubbe, och jag fyllde 50 år i somras. Mina första minnen från bin var från ”solsidan”, som vi kallade husets södra sida där det växte krokus, snödroppar och vintergäck på våren. Hur gammal jag var minns jag inte men jag minns vårsolen och bina som flög i blommorna och kanske fanns ett intresse redan då?
Honung köpte vi av två bigubbar i Runtorp, Edvin och Jonte, födda ca 1900. Edvin var bysmed med knotiga händer led av verk och hade lätt för att tappa humöret. Jonte var den beskedligaste och snällaste människan i världen. Det var ljus försommarhonung, lite skum ovanpå och ganska hård, en träkniv riskerade att gå av. Troligen enstegshonung, d.v.s. upptappad när den började bli tjock. Den var god.
!976 köpte min far 4 sveatrågkupor som ställdes upp i trädgården. Det var nog ett impulsköp. Dessa borde fyllas med bin vilket de redan omnämnda bigubbarna kunde ordna. De såg svärmningen som naturlig och kunde snart komma med en svärm som slogs in på kvällen på en skiva utanför flustret. Bina var svarta, kanske en rest från det nordisk biet? Man fick ge rök, vänta lite, försiktigt bryta loss täckbrädorna och sedan jobba på ganska snabbt, efter 5 minuter började de tappa humöret, efter 10 minuter flög de mot slöjan.
På somrarna när vi skulle åka bort eller köra hö då svärmade bina, oftast olägligt. ”Bina svärmar” skrek min mor, som var första skötare tillsammans med min äldsta bror. Hon var otäckt högt upp i fruktträden.
Strax kopplades en annan expert in, Henning Modin från Mortorp. Det var ett proffs, född 1910. Han var sågverksarbetare med ett stort naturintresse, han hade en vetenskaplig eller forskarliknande inställning. Helst ville han vara fri som fågeln och hålla på med bina men pengar behöver man ju. Han hade inte tyckte om att vara ”obrottsligt bunden vid en maskin”, som han uttryckte det. Han hade 40 samhällen som mest.
Drottningarna var vingklippta. Frun lade en sten på den kupa som svärmat om han var på jobbet så kunde han ta hand om bina sedan, svärmen flög ju tillbaka. Henning och jag blev vänner, jag var 18 år då och hade tagit över ansvaret för bina (1979). Han pratade och jag lyssnade. Han var bitillsynsman, en uppgift han lämnade över till mig 1982. Till skillnad från de andra två bigubbarna ville han undvika svärmning. Det är en ”katastrof” i bisamhället, sa han. Han höll på med drottningodling och vi åkte till Ingelstorp där länsförbundets avelsdrottningar fanns. Vi larvade om från en serie som hette 381 (ev. 391?), bina drog upp celler och snart hade jag ett antal nya drottningar. Det är som att ”vända en hand” sa Henning, när man bytt drottning. Mycket riktigt, bina blev snälla och biodlingen mycket enklare. Detta var 1983 och jag hade 13 samhällen ungefär.
Sommaren 1986 fick han en hjärtinfarkt och blev inlagd. När jag besökte honom berättade han att han fått morfin och hade analyserat detta. ”-Det var ingen otrevlig upplevelse, snarare angenäm, väggarna och taket liksom gungade”, sedan pratade vi bin som om ingenting hänt. Han dog efter något dygn.
Den första tidens aha-upplevelse mattades av men har aldrig släppt. Bina är fantastiska och jag kommer att hålla på med biodling så länge jag lever.
Erik
